Barnsliga frågor

Varför ställer barn så många nyfikna och eftertänksamma frågor som vi vuxna inte kan svara eller aldrig ens tänkt på? 

Förresten, varför slutar vi vuxna ställa frågor? Vi kan inte säga att vi blir fullärda. Det blir man aldrig. Men vi slutar förmodligen ställa frågor för att vi bygger upp en världsuppfattning som så småningom integrerar sig med vår personlighet till vår egen sanning. Då kanske behöver vi inte besvära oss med flera frågor.

Idag läste jag en artikel från Peter Attia, läkaren som hade ställt dessa frågor efter han hade grubblat över frågor som hans barn hade ställt till honom: varför ränderna hos zebra är svart och vit och inte grön och brun? Om jag hade räknat poäng tvivlar jag på att jag har fått svara på mer än hälften av mina barns frågor.

Oftast brukar de fortsätta med följdfrågor tills de får fram grundorsaken och oftast har vi inte ett grundläggande svar på de flesta naiva frågor inom biologi och vetenskap! Förmodligen beror det på deras spontanitet och genuina karaktärer. Barn har inga problem att utforska och avslöja dessa men vi vuxna har. 

Och jag har grubblat länge över frågor av samma natur. Varför har vi t.ex. slutat att vara nyfikna på den viktigaste frågan, varför vi inte söker grundorsaker till den absolut nödvändigaste för vår överlevnad nämligen vad som leder oss från hälsa till ohälsa.  Och även om svaret ligger i ett mycket nära räckhåll, varför skjuter vi ansvaret till ett senare skede? 

Här kommer ett exempel som jag då och då tar upp med mina klienter när jag vill beskriva genetik och epigenetiken på ett enkelt sätt: 

Om varje gen kan uttrycka sig på 2000 (olika) sätt då innebär det att vi har 2000 chanse att påverka vår kropp från ohälsa till hälsa eller tvärtom.

Mario Livio, författare till ”Why? Vad är det som gör oss nyfikna” sa i en intervju:

”Den nyfikenhet som dyker upp hos oss när vi ser något som är förbryllande eller tvetydigt, och inte stämmer exakt överens med våra tidigare kunskaper eller förmodade kunskaper, är inte samma sak som den nyfikenhet som väcks hos oss p.g.a. kärlek till kunskap. Till exempel vad som driver forskningen inom vetenskap. Den första är förknippad till ett avskyvärt sinnestillstånd. Det är en obehaglig känsla som vi försöker att bli av med.”

Kanske har barn fördelen att inte bli grumlade av tidigare eller förmodad kunskap? Ju färre förutfattade meningar vi har om världen omkring oss, desto mindre sannolikt kommer vår aptit för kunskap att försätta oss i ett avskyvärt tillstånd. Kanske har vi som vuxna lärt oss att undvika detta obehag genom att undvika ens tanken på något förbryllande eller tvetydigt? Detta antyds av det faktum att vi, även som vuxna, fortfarande inte vet varför zebror har svarta och vita ränder men vi tänker inte längre att fråga. Och varför är då vetenskaplig forskning så givande istället för motbjudande även om det visserligen beror mycket på vem du frågar. Jag förstår att nyfikenhet som förkroppsligar vår kärlek till kunskap är en njutbar upplevelse. Men forskare konfronteras ofta med observationer och bevis som inte stämmer överens med rådande visdom. Inducerar det avskyvärda tillståndet?

Bra vetenskapsmän anpassar sina teorier till bevisen och dåliga vetenskapsmän anpassar bevisen till sina teorier. Niels Bohr, den berömda fysikern, berättade en dag för en grupp när ett experiment tog en oväntad vändning, ”Vad härligt att vi har mött denna paradox. Nu har vi lite hopp om att göra framsteg.” Knappast orden från en person med känslomässig motvilja mot överraskande fynd. Richard Feynman har också upprepat denna känsla. ”Vi försöker bevisa att vi har fel så snabbt som möjligt för bara på det sättet kan vi hitta framsteg.” (Feynman sa inte om detta är en njutbar upplevelse eller inte.) Om vi ​​tar en läxa från dessa kända vetenskapsmän borde det kanske vara att den bästa vetenskapen är den som skapar lika många frågor som den svarar; det som skänker barnslig nyfikenhet; det som får oss att fråga ”varför?”

Så nu, som ett naivt barn, avslutar jag den här texten med fler frågor än svar. Men jag tror att det finns något att lära oss av deras undersökningslinje.